Tror jag börjar bli smyg feminist, detta starka ord som väcker så mycket.. Var på en heldag av seminarium med
skolan där hela fem föreläsare medverkade, varav hela fem av dem var män och över
fyrtio år. När det gick mot slutet av dagen och det var frågostund till panelen av föreläsare reste sig en kvinnlig student upp, ”detta är väl mer ett påstående än en fråga, men var är
alla kvinnor?” sa hon med klar stämma och en pinsam tystnad la sig över salen. Jag sittandes på min stol kände hur tårarna började tränga sig upp ur ögonvrån..
Ja var är alla
kvinnor? Det verkar som att de bara går upp i rök och försvinner ner under marken när det gäller att stå i centrum, stå på scen, föreläsa, predika eller sitta i
styrelse med mera. Ni
som jag ska ta sikte på, vart är ni? Jag behöver er... För tänk om jag inte får, tänk om det inte går att finnas och att ta plats? När ingen annan gör det varför ska jag? Och hur ska jag?
Då är jag nog feminist. Feminist
om det handlar om att kvinnor och män ska ha samma förutsättningar och samma utrymme. Om det
handlar om att inte bli särbehandlad när det gäller sitt kön, man eller kvinna. Jo feminist är jag i så fall så det brinner i bröstet. För jag tänker inte vika
undan, tänker inte sänka blicken eller tysta rösten av en sådan anledning att jag
har ett visst kön. Av en sådan anledning att jag är just kvinna.
 |
| Carin Dernulf pastor i Centrumkyrkan |
Med flera!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar