När knoppar brister

En bit av våren har flyttat in. Tulpanerna står i blom och kommer med liv, något nytt, något stort. Människor rör sig i våra rum och kommer med liv, något nytt, något stort. Våren. Börja om, börja nytt. Det finns hopp. Ljuset kommer igen, starka starka strålar som tränger in. Så ljust att det gör ont. Bränner till inuti. Så ljust att man vill gömma sig. Så ljust och fint och nytt. Det finns hopp- det finns växt. Men visst gör det ont när knoppar brister..

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan 

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra  -

svårt att vilja stanna

                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,

Brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden  -

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

                              som skapar världen.

Karin Boye