Den värld vi lever i

Efter en del överläggning med mig själv så har jag kommit fram till att göra detta inlägg. Hoppas det kan vara till glädje för någon!

Psykisk sjukdom, det är så att det finns. Vi människor kan och blir sjuka ibland, mer eller mindre, fysiskt eller i själen. När jag var yngre skämdes jag. Hela den vuxna världen sa till mig att det var onaturligt konstigt och skämmigt, inget att prata om. Och jag bevarade det förbjudna i mitt hjärtat där det bara var mitt. Ju längre tiden gick desto längre in bevarades det. Tills jag inte visste annat, tills jag slutade leva och finnas, bara en falsk fin fasad att visa upp. Hon var ju min mamma, min närmaste och ingen verkade förstå. Hon som var så vacker för mig.
  En dag gick det inte längre. En dag orkade jag inte hålla uppe längre. För tänk om det var mitt fel? Kommer jag också bli sjuk? Hur blir man vuxen? Jag som spenderat mesta av min tid att ta hand om andra. Som istället för att bygga på mig själv byggt och gömt mig bakom något som inte höll. Hur ska jag klara mig? Allt rasade.

  Nu är jag tjugosju år och äntligen äntligen är det fritt. Äntligen äntligen är jag inte själv längre, människor stannar visar det sig och vill finnas runt omkring. Mig och henne. Och nu ibland när folk frågar så vågar jag berätta. Vågar jag säga som det är. För det är den här världen vi lever i.  Och det är inte konstigt eller skämmigt, det är inte mitt fel eller någon annans.

  Jag tycker om Österängen mycket och det är inte bara för att det är nära till Willys. Det är för att här på Österängen kommer alla vanliga människor fram. Alla de som vi inte ser annars, som inte syns i tv-rutan eller inne i stan på caféet.
   Här finns han som måste böja lite på knäna hela tiden när han går, här finns hon som stirrar ner i marken, inte kan titta upp, här finns grannarna som vi inte kan prata med på grund av språket men som gladeligen bjuder oss på bröd. Här finns alla vanliga människor de som är verkliga och på riktigt. De som lever och som är fyllda av glädje, sorg och en historia. Människor. Det är därför jag tycker om Österängen så mycket, jag känner mig hemma. Det finns vanliga människor här. En del sjuka, en del friska, en del tjocka, en del smala, en del långa, en del korta, en del lagom. Människor. Inget, absolut inget konstigt med det! Bara alldeles vanligt och verkligt. Den världen vi lever i.

  Och sanningen är den att Jesus Han gjorde sådant som ingen vågade göra, Han var häftig och cool, Han gick över gränser. Han höll i och rörde vid den sjuka spetälska som ingen annan fick eller vågade ta i av rädsla för att bli smittade och bli ”orena”. Men Jesus blir inte smittad när Han tar i den spetälska, nej istället så blir den spetälska ren och frisk. Jesus väjer inte för det sjuka och det brutna Han är där, det är där Han vill vara. Mitt i det. Och ja Han vill också läka, Han vill hela och befria.

Den värld vi lever i

bruten och trasig

hel och vacker

alldeles alldeles underbar