Du i mig

Som ett litet frö som gror. Snart är du här. Jag vet inget om dig ännu. Bara anar och känner, någonting någonstans inuti. Du finns där och lever och finns till.

Som ett litet frö som gror. Först såg vi ingenting, stirrade blint på den mörka jorden och hoppades innerligt. Kommer de snart, de där hoppingivande bladen?

Som ett litet frö som gror så plötsligt finns de där. Synliga. Dagarna går och du växer mer och mer. De som tidigare var tveksamt och osäkert blir mer och mer konkret. 

Som en planta som vuxit upp som har färg och liv. Som jag vet inget om men som jag ska göra allt för att vårda en dag med sol vind och vatten.

Som en planta växer du i mig. Så tätt sammanflätad men så mycket din egen. Du är du. Jag är jag.
Vi är vi du lilla liv.

Du tog oss med storm!

Det är något nytt. Något jag aldrig varit med om. Inte på det här sättet. Inte så här vackert och kärleksfullt, starkt och skört på samma gång. Allt. Så nytt och konstigt. Så naturligt och självklart. 

Du tog oss med storm Elise. Vi visste inget, var inte beredda. Vem är det? (på det man vet inget om) Det enda jag vet är att vi älskar dig otroligt. Att du är det vackraste jag sett och att jag ska göra allt för dig, för ditt bästa. Du är så viktigt för mig. 

Så kom du till oss Elise med buller och bong efter väntans tider. Tog oss med storm. Så tyst så stilla alldeles naken och skör. Helt utan skydd och masker. Så opresterande och ovetande. Bara varande. 

Du lär mig mycket redan. Om att bara vara, andas, leva och finnas. Lär mig om min förälders (Gud) stora kärlek till mig. Gud som kallar oss sina barn. Hur stor är inte den kärleken då? Till oss. Jag tror vi tar Gud med storm. Precis som Elise gör med mig från topp till tå, till och med ännu mer. Vi är Guds älskade. Bara genom att andas, leva och finnas. 

Så får min nya lilla familj inslutas i Guds stora. 

Så är detta början på något nytt. Och jag insuper varje bit.

(1 Joh 3:1) Vilken kärlek har inte Fadern skänkt oss när vi får heta Guds barn. Det är vi.