#fuckcancer

Åh den där dagen då du skulle få uppleva allt det där

allt du inte fått inte kunnat inte haft möjlighet

allt det där vi andra tror är så viktigt

Den där dagen då du skulle få gå till ett jobb 

Den där dagen då du skulle få resa vart du ville

gifta dig och bli firad

Den dagen!

Den där dagen då du klev in i ett rum och inte behövde oroa dig

kunde vara du och veta hur

Den dagen då du visste helt säkert

Den där dagen då vi skulle vara du och jag

mor och dotter utan sjukdomar och duktighet

utan måsten och krav

den dagen

Vissa dagar kommer 

Vissa dagar har redan suddats ut

oviktiga för dig

för oss

i vårt lilla

Du och jag sittandes utanför ditt gruppboende. Och det känns helt rätt. Inte en skam fläck till synes. Du och jag och höstluften under våra fötter. Vi pratar om ditten och datten. Nuddar vid det oförklarliga. Balanserar på den där vågen av ord. Vilka ord går. I allt detta osägbara. Väntar ut dig, väntar ut något annat. Väntar ut den där cancern jag inte vet och inte kan och bara vill slå sönder. Skrämma livet ur. Skaka livlös. Hur kan du? Hur tänker du? Jag förstår mig inte på dig? Du är värdelös och meningslös! Försvinn… Försvinn! Ge dig av. Gå din väg. Förbaskade cancer. Jag har inte tid och råd med dig nu. Det finns inte plats. Och hon är för vacker och skör för dig nu. Hon växer hon mår bra. Låt det vara! Låt henne vara! Ge mig mera tid, ge mig mera tid, ge mig mera tid. Hon ska vara med här. Länge! Du kan sprida dig och växa förgöra kroppsdelar. Men du kan inte förgöra oss. Du kan ta mig tusan inte förstöra det som är så mycket starkare än en sjukdom. Vår kärlek som lever igenom allt. Klarar stormarna. Klarar allt. Den är så mycket starkare. Livet. Hoppet. Längtan och tron. Det ska få finnas här. Det ska få leva. Leva leva leva. I evighet. Det kan du ALDRIG ta ifrån oss. 

Den där dagen då vi båda är lite pirriga. Du och jag ska göra något vi inte gjort på länge eller snarare aldrig någonsin. En sån där mamma dotter grej som andra mammor och döttrar gör. Vi ska. Vi vill och vi tror att det ska gå. Carola, din älskade idol kommer till Mariebergskogen. Biljetterna köps in några dagar innan. Nu ska vi ge detta en chans. Med färdtjänst tar vi oss dit. Med dina onda knän upp för trappen. Laddade med platser längst ut på kanten. Musiken drar igång. Carolas kraftfulla röst, trummor som slår. Alltihop fyller hela min kropp. Och tårarna bara rinner och rinner. Vill inte sluta. Vill aldrig sluta. Här får jag tro här får jag vila ut. Här får vi vara. Här hoppas vi. Och vi står upp, klappar händer. Sjunger med, dansar. Sitter stilla. Lyssnar. En upplevelse jag alltid kommer att bära med mig. Leva med. 

En sån där dag som bara kom. 

ÄLSKAR DIG!

Tänk om...

För en månad sedan ungefär kunde man läsa att Robin Williams tagit livet av sig. Det visar sig att denna framgångsrika man som betytt så mycket och berört så många hade ett mörker inom sig. Ett mörker som vi inte hade en aning om.

Det satte igång tankar i mig. Tänk att det finns så mycket vi inte vet om varandra (särskilt inte om en Hollywood stjärna på andra sidan atlanten, men ändå). Det är så mycket som finns i det fördolda. Så mycket som vi gömmer. Och tänk om det kunde sluta. Tänk om vi kunde sluta dölja och gömma oss bakom fasader (hur de än ser ut). Om vi gömmer oss når ju inte syret fram och det mörka blir större än det behöver vara. Men om vi berättar så händer något. Då strömmar ljuset in och mörkret tappar sitt grepp. 

Jag blev så glad när jag för ett tag sedan på första sidan i Aftonbladet läste om Cecilia Forss och Paul Jerndal som skapat filmen Indigo. De berättade öppet om deras psykiska ohälsa och uppmanade andra att göra desamma: att sluta gömma undan och låta det vara något skamligt (se: #otillräcklig). I morgonsoffan på TV4 berättar Molly Sanden naturligt och enkelt om sitt kroppskomplex och erfarenheten av att blivit mobbad för sin kropp. På sommarkväll i SVT berättar två kvinnor om den nya serien "Djävulsdansen" som handlar om beroende, medberoende och de farliga i det. Är det så att Sverige håller på att förändras? Är det så att det finns människor som vill att det där hårda skalet ska förändras till något annat? Tänk om vi kunde sluta gömma, dölja, skämmas och börja finnas.

Och ännu mer tänk om. Tänk om kyrkan kunde vara den platsen. Tänk om vi kunde vara platsen där man faktiskt vågar vara sig själv fullt ut. Där man kan glänta på den där luckan som skrämmer. Luckan av skam, sjukdom, lögn, avundsjuka, missbruk, längtan, drömmar och vilja! Tänk om… Tyvärr vet jag att det inte alltid är så. Många upplever motsatsen och säger att det är svårt att vara ärlig i kyrkan. Men tänk om..

Tänk om vi kunde göra som Jesus. Vara öppna. Sluta tystna och täcka över. Ta ur bjälken i mitt eget öga innan jag tar ur flisan i min broders eller systers. Berätta. Lyssna. Se och bara älska. Bryta mörkrets bojor  och ta oss friheten att vara människor.

Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det (Joh 5:1).

Ljus stöttning vatten

           Det växer och frodas på min balkong. Idag har jag röjt och fixat där. Ljus och stöttning och vatten så växterna kan växa.  Har även röjt och fixat med mig själv. Jobbat i "stegen". De där små taggarna som suttit och skavt får komma ut i ljuset. Får tas om hand. Och de där som är svagt och fult får stöttning. Allt med hjälp från Honom, strömmar av vatten. Ljus och stöttning och vatten så jag kan fortsätta att växa. 

 Jesus: ” Den som tror på mig, ur hans inre

 skall flyta strömmar av levande vatten" 

 (Joh 7:37-38)

Sorg som gör sig påmind

Helt plötsligt kommer den vällande fram. Sorgen

över den psykiska sjukdomen.

Som förstört och hindrat henne på så många sätt

Helt plötsligt kommer det som ett tomt hål. Väntan

väntan som aldrig tar slut

Cancern som står på glänt och vill

fortsätta kampen om hennes liv.

Sorgen. Ibland dyker den fram mer tydligt men på ett sätt finns den alltid där, rör sig inuti. ”Som ett trasselsudd i kroppen som aldrig försvinner.”, som någon sa på tv. Den bara finns där. Lever och formar sig. Försvinner aldrig. Alltid en del. Mer eller mindre. Verklighet som gör sig påmind. Som inte kan och vill släppa. För det är sant. För det är sanningen, inga flykter i världen kan få det att försvinna. För det är smärta och hjärta. Livet i dess helhet. Påminnelserna slutar inte komma. För de är livet, att vara människa. Ett mörker och ljus på samma gång.

Styrka

Det där starksköra. Glädjen och sorgen på samma gång. Livet och döden. Hoppet och rädslan. Den här bilden fick mig att stanna upp. Styrka. Vad är styrka egentligen?

Det pratas om det överallt. På tv och på löpsedlar. Cancergala och kändisar som har eller har haft cancer. Nu i kväll sänds Tillsammans mot cancer på sjuan, förra söndagen så berättade Christine Meltzer om sin bröstcancer i Hellenius hörna. Flera människor har följt Kristian Gidlunds blogg om sin kamp mot cancern. Människor som nu sörjer hans död. Min mamma, andra mammor och pappor och systrar och bröder och söner och döttrar och vänner och mostrar och fastrar och alla möjliga. Många är drabbade av detta. Men många är också berörda och vill uppmärksamma. Vad beror det på? Kan EN av anledningarna vara att styrka sätts i ett nytt perspektiv? Ett perspektiv som vi inte är vana vid annars och som säger att styrka INTE ligger framgång eller friskhet. Istället handlar det om att styrka finns hos de som kämpar (som vi alla gör) och är ärliga med det. Hos du som mött döden och livet på samma gång. På nära håll. 

Det starka finns för mig i det bräckliga. I det som är sprucket. Där finns det. I den funktionshindrade tjejen som håller upp dörren och ger mig sitt vackraste leende. I han som vågar. I hennes ärlighet. I tårar som rinner.  I hjärtan som slår och inte alltid förstår. I ilskan och glädjen. I det hjärtliga skrattet. Humorn mitt i. Där sipprar ljuset fram. I det starksköra. Det är styrka för mig. Att våga vara svag.

40 mil

När beskedet du fått från återbesöket hos doktorn var inte det som vi ville ha… Inte så positivt och enkelt. Ytterligare ovisshet och rädsla. Jag blir sur och arg. Fräser och blir irriterad. Ansträngt men vänligt slänger jag på telefonluren. Hjärtat bultandes. Sen ringer jag upp dig igen. För att jag älskar dig och blev rädd. Hur vänlig du låter och jag frågar vad du gör ”Jo jag diskar lite här hemma och så tänker jag på dig, tänker på att det måste vara tufft för dig också med allt det här.” Och rösten spricker. Tiden stannar och tårarna rinner. Avståndet minskar. De 40 milen försvinner. ”Men vad som än händer Jennie så vet vi att vi älskar varandra! Och om det händer så händer det inte på en gång. Imorgon. Vi har tid på oss. En dag i taget.”

Ja mamma. En dag i taget. En stund till. En väntan till. Och jag vill ge dig allt. Hela världen. 

Hur sur jag än kan låta och hur trött jag än kan bli på dig så är det inte samma sak som att jag inte tycker om dig. Tvärtom. Jag älskar dig!

Sammanfattning 12/13

Den senaste hösten och våren har varit ganska mastiga för mig. På olika sätt. Flera av mina nära har brottats och brottas med sjukdom och med livet. Däribland min mamma med sin bröstcancer och sin psykiska sjukdom. Livet är verkligen skört. Men jag har under den här tiden påmints om en sak: att Gud lovar mig att gå med i allt. Gå med i det som smärtar, i det som tycks hänga i en tunn tunn tråd. I det mörkaste mörker. Mitt där står ju Han och säger: Jag lämnar aldrig dig. Och desamma gäller i det allra lyckligaste. I det som får hela magen att bubbla av skratt, där står Han också. Gläds till tårar så hela kroppen blir varm. Lämnar aldrig. Han har inte lovat mig ett enkelt bekymmers fritt liv men Han har lovat mig det, att gå med i allt.

Livet går upp och ned i en salig blandning helt enkelt. Mer kommer det väl bli med åren. Det vet jag inte mycket om. Men en sak vet jag och det är att jag aldrig släpper Dig. Och om det av någon anledning skulle bli så då vet jag att Du håller mig hårt i Ditt grepp. För jag är Din och Du är min. Ditt ljus lämnar aldrig aldrig mig. Hur mörkt (eller ljust) det än blir.

Och ljuset lyser i mörkret,

och mörkret har inte övervunnit det... 

(Joh 1:5)

En rosa filt

Att känna sig hemma. Jag tror vi alla har vissa saker som påminner om något och som får oss att känna oss hemma. En doft. En viss maträtt. Ett tvprogram. En bok. Någonting som knyter an i oss och får oss att slappna av och känna oss trygga. Oftast något från uppväxten.

Vi var hemma i värmland för några veckor sedan. Hälsade på. Mamma bor på ett gruppboende nu. Hon klarar inte av vardagen så bra, hennes bipolära sjukdom tar ut sin rätt. Vi åker dit tillsammans B, E och jag. B har tagit med stora fikakorgen fylld med fika. Vi dukar upp och sätter oss på gruppboendets ute plats. Solen kikar fram mellan trädkronorna och värmer i den höstiga luften. Mamma sitter bredvid mig. Hon ler och pratar. Om allt. Om allt möjligt. Jag orkar inte höra. Hälften sanning hälften lögn. Vad ska man tänka? Vad ska jag säga?... Efter fikat så ska vi gå in och kolla hur hon har det på sitt rum. Hur hon bor i det lilla gruppboende. Hennes "rum" består av en toalett, hall och ett sovrum. Väggarna är fyllda med tavlor och olika bilder. Jag finns med på några av dem. Det känns nästan som hemma hos henne. Som ett litet studentrum hon har boat in sig i. Vi sätter oss på sängen. Lite osäkert slår jag mig ner. Hon har tagit dit sin rosa filt och lagt på sängen. Den rosa filten. Jag sätter mig på den och känner med min hand. Och minns. Och känner mig hemma. Jag känner mig så hemma helt plötsligt, så hemma där bland hennes prycklar och saker, bland tavlor och teckningar sittandes på den rosa filten. Får man göra det? Känna sig hemma i det som inte är som de "ska" i det som är röra och kaos. Jo det kan man. Jo det gör jag. Där slappnar jag av mitt i röran och kaoset, mitt i tryggheten på den rosa filten. Den som vi så många gånger använt liggandes framför tv:n. Där känner jag mig hemma. Mitt där. På den rosa filten

Det är inte själva inredningsstilen som gör att man känner sig hemma eller inte. Eller de rätta färgerna och kreativaste prylarna. Det är något annat. Det är det som finns där i rummet, det som sakerna bringar fram i ens inre. Det är själva kärleken som finns där. I dem. Själva känslan, värmen och omtanken som har lagts ner i dem. Det som är du. Det som är ditt hjärta för mig.

Annorlunda

Jag jobbar det mesta av mitt sommarlov men försöker få lite sommarkänsla ändå.. Grillar, får besök, solar, badar, slöar och sist men inte minst lyssnar på P1 sommar.

Det är Filip Hammar som griper tag i mig, det är hans sommarprat som jag inte vill sluta lyssna på. Hans berättelser och fascination av det annorlunda får mitt hjärtat att bulta. De speciella, de som inte passar in. Hur han med värme och beundran pratar om de människor som vågar leva på sitt eget sätt, utanför ramen. "De annorlunda." Samtidigt som han själv trivs med sin vardagstrygghet och varje dag måste kolla en extra gång att han låst bilen. Han slutar sommarpratet med att berätta om ett beskedet från läkaren. Det handlar om bebisen i hans frus mage. Ett glädje besked. Bebisen är frisk och har väldigt liten risk till några kromosomförändringar. Han berättar hur han först jublat av lycka och lättnad men efter en stund så vänds glädjen till något annat. En bitterhet.Varför är det så viktigt att få ett fullt friskt barn och vad är det som är farligt med att inte ha det? Hans älskade och underbara syster Linda (som är funktionshindrad), om hans föräldrar vetat från början, hade de valt henne? Hade han valt henne?

Varför är vi så rädda för det som sticker ut, inte passar in? Vad är det farliga? Det är ju där, mitt i det i svagheten, i det krokiga och brokiga som livets ljus strimmar igenom. I det som inte blev som vi tänkt. I det som rubbar oss lite. Där tar livet oss med storm och för oss ut på en väldig resa ditt vi aldrig kunnat ana eller beräkna. Där. I det brokiga formas livet

Hjälp mig inte vara rädd för det. 
Det brokiga. Annorlunda. Vackra. Gud.

Klippor och vatten på Hönö

Skuts till psykiatri avd.

Vi hämtar upp henne på gatan utanför hennes port. Står och väntar. Snart kommer hon haltandes ner för trappen, som hon gjort så många gånger förr. Med ett stort leende. Ett leende som snabbt förvandlas till något annat. Någon som inte är hon. Som säger det osanna. Jag leder henne in till bilen. Hon vill tillbaka till avdelningen. Vi ska skjutsa henne dit. Det är medicinen säger hon. Hon blev snurrig av den. Och gårkvällen minns hon inget av. "Köpte en pizza, var på kvarterskrogen", säger hon. Men du hade ju inga pengar? Frågar jag. Ja det var konstigt, svarar hon. Hon är lycklig och glad. Skrattar allt är så underbart. Pratar lite för högt. Tystnar. Hon har pratat med mormor. Hon brister ut i gråt. Över mormor, över att det är som det är. Tystnar igen. Snart framme vid psykiatrihuset. Jag och C sitter fram i bilen, suger in, tysta, samlar ihop, oss. Jag kliver ur bilen och tar mamma under armen. Tack för skjutsen vi ses snart C. 

  Hittar du? Har du varit här förut? Frågar mamma. Jo jag har varit här förut, har ju hälsat på dig. Jaha, ja jag minns inte riktigt svarar hon. Vi tar hissen upp. Tystnad. Hon är där men ändå inte. Annars har jag kunnat nå henne där allra innerst inne. Nu är det ett hav mellan oss. Ett hav av tankar och fantasier som för henne bort. Vi kommer in på avdelningen. En skötare plockar med nycklar och bälte som ska låsas in. Jag står vid fönstret lutar mig, tyst, mina ord har tagit slut. Allt har runnit ur, inte en droppe kvar till att vara trevlig. Bara står där, lutar mig mot fönstret och ser på. En sjuksköterska kommer hon ska ta hand om medicinerna. Vill ni ha lite saft frågar skötaren. Ja tack säger jag. Det ska vi fixa. Tårarna tränger på i ögonvrån. Mamma kommer på sig själv och presenterar mig, detta är Jennie, min dotter! Jag hälsar och tar i hand. Sjuksköterskan ler glatt och genuint. Jaha vad roligt. Vad lika ni är! Ja säger mamma, tvillingsjälar. Jag vänder bort blicken och ler. Tårarna går inte att hålla borta. De kliver raskt ur rummet. Vill inte störa, vara i vägen. 

   Mamma kramar om mig. Hon är lycklig nu igen, det rusar i henne. Hon kramar mig hårt hårt och länge. Och jag låtsas. Jag låtsas att det är hon. Att hon ser mig långt där inne och att jag ser henne. Att det är hon. Och att det är jag. Och att vi möts. Någonstans. Jag låtsas att det är vi och att allt kommer bli bra. Jag låtsas att det är hon för en stund att jag får krama om henne, min mamma. Och att hon får krama om mig, sin dotter. Jag låtsas det. Men verkligheten är inte sån. I verkligheten är det ett hav emellan oss, ett hav av känslor och fantasier. Ett djupt hav. Och jag står på andra sidan. Hur högt jag än skriker. Hur många tårar jag än fäller. Så är havet för stort.