Skuts till psykiatri avd.

Vi hämtar upp henne på gatan utanför hennes port. Står och väntar. Snart kommer hon haltandes ner för trappen, som hon gjort så många gånger förr. Med ett stort leende. Ett leende som snabbt förvandlas till något annat. Någon som inte är hon. Som säger det osanna. Jag leder henne in till bilen. Hon vill tillbaka till avdelningen. Vi ska skjutsa henne dit. Det är medicinen säger hon. Hon blev snurrig av den. Och gårkvällen minns hon inget av. "Köpte en pizza, var på kvarterskrogen", säger hon. Men du hade ju inga pengar? Frågar jag. Ja det var konstigt, svarar hon. Hon är lycklig och glad. Skrattar allt är så underbart. Pratar lite för högt. Tystnar. Hon har pratat med mormor. Hon brister ut i gråt. Över mormor, över att det är som det är. Tystnar igen. Snart framme vid psykiatrihuset. Jag och C sitter fram i bilen, suger in, tysta, samlar ihop, oss. Jag kliver ur bilen och tar mamma under armen. Tack för skjutsen vi ses snart C. 

  Hittar du? Har du varit här förut? Frågar mamma. Jo jag har varit här förut, har ju hälsat på dig. Jaha, ja jag minns inte riktigt svarar hon. Vi tar hissen upp. Tystnad. Hon är där men ändå inte. Annars har jag kunnat nå henne där allra innerst inne. Nu är det ett hav mellan oss. Ett hav av tankar och fantasier som för henne bort. Vi kommer in på avdelningen. En skötare plockar med nycklar och bälte som ska låsas in. Jag står vid fönstret lutar mig, tyst, mina ord har tagit slut. Allt har runnit ur, inte en droppe kvar till att vara trevlig. Bara står där, lutar mig mot fönstret och ser på. En sjuksköterska kommer hon ska ta hand om medicinerna. Vill ni ha lite saft frågar skötaren. Ja tack säger jag. Det ska vi fixa. Tårarna tränger på i ögonvrån. Mamma kommer på sig själv och presenterar mig, detta är Jennie, min dotter! Jag hälsar och tar i hand. Sjuksköterskan ler glatt och genuint. Jaha vad roligt. Vad lika ni är! Ja säger mamma, tvillingsjälar. Jag vänder bort blicken och ler. Tårarna går inte att hålla borta. De kliver raskt ur rummet. Vill inte störa, vara i vägen. 

   Mamma kramar om mig. Hon är lycklig nu igen, det rusar i henne. Hon kramar mig hårt hårt och länge. Och jag låtsas. Jag låtsas att det är hon. Att hon ser mig långt där inne och att jag ser henne. Att det är hon. Och att det är jag. Och att vi möts. Någonstans. Jag låtsas att det är vi och att allt kommer bli bra. Jag låtsas att det är hon för en stund att jag får krama om henne, min mamma. Och att hon får krama om mig, sin dotter. Jag låtsas det. Men verkligheten är inte sån. I verkligheten är det ett hav emellan oss, ett hav av känslor och fantasier. Ett djupt hav. Och jag står på andra sidan. Hur högt jag än skriker. Hur många tårar jag än fäller. Så är havet för stort.