Tänk om...

För en månad sedan ungefär kunde man läsa att Robin Williams tagit livet av sig. Det visar sig att denna framgångsrika man som betytt så mycket och berört så många hade ett mörker inom sig. Ett mörker som vi inte hade en aning om.

Det satte igång tankar i mig. Tänk att det finns så mycket vi inte vet om varandra (särskilt inte om en Hollywood stjärna på andra sidan atlanten, men ändå). Det är så mycket som finns i det fördolda. Så mycket som vi gömmer. Och tänk om det kunde sluta. Tänk om vi kunde sluta dölja och gömma oss bakom fasader (hur de än ser ut). Om vi gömmer oss når ju inte syret fram och det mörka blir större än det behöver vara. Men om vi berättar så händer något. Då strömmar ljuset in och mörkret tappar sitt grepp. 

Jag blev så glad när jag för ett tag sedan på första sidan i Aftonbladet läste om Cecilia Forss och Paul Jerndal som skapat filmen Indigo. De berättade öppet om deras psykiska ohälsa och uppmanade andra att göra desamma: att sluta gömma undan och låta det vara något skamligt (se: #otillräcklig). I morgonsoffan på TV4 berättar Molly Sanden naturligt och enkelt om sitt kroppskomplex och erfarenheten av att blivit mobbad för sin kropp. På sommarkväll i SVT berättar två kvinnor om den nya serien "Djävulsdansen" som handlar om beroende, medberoende och de farliga i det. Är det så att Sverige håller på att förändras? Är det så att det finns människor som vill att det där hårda skalet ska förändras till något annat? Tänk om vi kunde sluta gömma, dölja, skämmas och börja finnas.

Och ännu mer tänk om. Tänk om kyrkan kunde vara den platsen. Tänk om vi kunde vara platsen där man faktiskt vågar vara sig själv fullt ut. Där man kan glänta på den där luckan som skrämmer. Luckan av skam, sjukdom, lögn, avundsjuka, missbruk, längtan, drömmar och vilja! Tänk om… Tyvärr vet jag att det inte alltid är så. Många upplever motsatsen och säger att det är svårt att vara ärlig i kyrkan. Men tänk om..

Tänk om vi kunde göra som Jesus. Vara öppna. Sluta tystna och täcka över. Ta ur bjälken i mitt eget öga innan jag tar ur flisan i min broders eller systers. Berätta. Lyssna. Se och bara älska. Bryta mörkrets bojor  och ta oss friheten att vara människor.

Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det (Joh 5:1).

Gud är stor

Jag har utmanats  i min bild av Gud den senaste tiden. Har påmints om hur stor Gud är, mycket större än vad jag vågar tro ibland. Saker sker som jag inte tror ska ske. Någon säger precis det där jag behöver höra. Något oväntat otroligt händer. Någon viskar i mitt öra: "jag finns, jag ser dig och är med dig i allt".

Inget är för underbart, häftigt, vackert för dig för att du inte ska kunna utföra det, bära det och vara i det. Inget är heller för mörkt, tungt, jobbigt för dig för att du inte ska vara mitt i det, känna det och vara i det.Du är stor Gud! Allt ryms i dig. Ingenting är för vackert eller svårt för dig. Inget för litet eller stort. Jag vill våga tro det ännu mer. För du är stor!

Mitt första surdegsbröd från grunden! Ingenting är omöjligt =)

Sinnesrobönen

Acceptera de jag inte kan förändra
Acceptera det som snurrar och gror
Acceptera det som finns där
Acceptera

Mod att förändra de jag kan
Mod att vara i verkligheten och sanningen
Mod att se och våga handla
Mod


Gud ge mig sinnesro

att acceptera de jag inte kan förändra

mod att förändra de jag kan

och förstånd att inse skillnaden

Gud förser

Förser är ett sånt där konstigt ord som jag mest har stött på i kristna sammanhang när man säger just detta, Gud förser. Synonymer på ordet förser är: utrusta, ge, leverera. Att Gud ger något och utrustar oss.

I söndags var jag som sagt lite deppig efter min predikan. Och kände verkligen att jag behövde en uppmuntran av Gud på något sätt. När jag sedan kliver ut på gatan på söndagskvällen så är det första jag får se på himlen en stor stor regnbåge. Den sträcker sig långt över skyn. Jag blir så glad och hoppfull. Regnbåge ser man ju knappt en eller två gånger om året. Tack Gud!

Och när jag cyklade in till stan igår så fick jag en känsla av att jag så gärna skulle vilja träffa en särskild person. Medan jag är på stan tänker jag inte mer på det. Men på hemvägen när jag cyklar genom Liljeholmsparken så träffar jag på just den personen! Och hon hade saker att säga till mig och jag saker till henne. Tack!

På hemvägen tänker jag än en gång på min predikan. Det känns bättre men det skulle fortfarande vara skönt med en ytterligare uppmuntran på något sätt. När jag kommer hem så kikar jag i brev inkastet och ser att det ligger ett litet vykort där. Det är en dam i församlingen som har skickat det, hon tackar mig för en härlig predikan i söndags.

Ah tack Gud! Du förser. Ibland tycks Du vara helt tyst, man ser och hör ingenting.
Men ibland så tycks du verkligen "leverera". Tack!

                                                       

   

Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? 

Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? ... 

Ty er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta.

Sök först Hans rike och Hans rättfärdighet, 

så skall ni få allt det andra också. (Matt 6:31-33)

Skuts till psykiatri avd.

Vi hämtar upp henne på gatan utanför hennes port. Står och väntar. Snart kommer hon haltandes ner för trappen, som hon gjort så många gånger förr. Med ett stort leende. Ett leende som snabbt förvandlas till något annat. Någon som inte är hon. Som säger det osanna. Jag leder henne in till bilen. Hon vill tillbaka till avdelningen. Vi ska skjutsa henne dit. Det är medicinen säger hon. Hon blev snurrig av den. Och gårkvällen minns hon inget av. "Köpte en pizza, var på kvarterskrogen", säger hon. Men du hade ju inga pengar? Frågar jag. Ja det var konstigt, svarar hon. Hon är lycklig och glad. Skrattar allt är så underbart. Pratar lite för högt. Tystnar. Hon har pratat med mormor. Hon brister ut i gråt. Över mormor, över att det är som det är. Tystnar igen. Snart framme vid psykiatrihuset. Jag och C sitter fram i bilen, suger in, tysta, samlar ihop, oss. Jag kliver ur bilen och tar mamma under armen. Tack för skjutsen vi ses snart C. 

  Hittar du? Har du varit här förut? Frågar mamma. Jo jag har varit här förut, har ju hälsat på dig. Jaha, ja jag minns inte riktigt svarar hon. Vi tar hissen upp. Tystnad. Hon är där men ändå inte. Annars har jag kunnat nå henne där allra innerst inne. Nu är det ett hav mellan oss. Ett hav av tankar och fantasier som för henne bort. Vi kommer in på avdelningen. En skötare plockar med nycklar och bälte som ska låsas in. Jag står vid fönstret lutar mig, tyst, mina ord har tagit slut. Allt har runnit ur, inte en droppe kvar till att vara trevlig. Bara står där, lutar mig mot fönstret och ser på. En sjuksköterska kommer hon ska ta hand om medicinerna. Vill ni ha lite saft frågar skötaren. Ja tack säger jag. Det ska vi fixa. Tårarna tränger på i ögonvrån. Mamma kommer på sig själv och presenterar mig, detta är Jennie, min dotter! Jag hälsar och tar i hand. Sjuksköterskan ler glatt och genuint. Jaha vad roligt. Vad lika ni är! Ja säger mamma, tvillingsjälar. Jag vänder bort blicken och ler. Tårarna går inte att hålla borta. De kliver raskt ur rummet. Vill inte störa, vara i vägen. 

   Mamma kramar om mig. Hon är lycklig nu igen, det rusar i henne. Hon kramar mig hårt hårt och länge. Och jag låtsas. Jag låtsas att det är hon. Att hon ser mig långt där inne och att jag ser henne. Att det är hon. Och att det är jag. Och att vi möts. Någonstans. Jag låtsas att det är vi och att allt kommer bli bra. Jag låtsas att det är hon för en stund att jag får krama om henne, min mamma. Och att hon får krama om mig, sin dotter. Jag låtsas det. Men verkligheten är inte sån. I verkligheten är det ett hav emellan oss, ett hav av känslor och fantasier. Ett djupt hav. Och jag står på andra sidan. Hur högt jag än skriker. Hur många tårar jag än fäller. Så är havet för stort. 

Vilodag

Idag är lite av en vilodag. Vilar. Sover inte. Bara vilar, ligger still och tittar upp. Blundar en stund. Lyssnar på vinden som drar igenom 29:an och tittar ut genom fönstret molnen som seglar. Bara vilar. En stund ett tag. Andas in, andas ut och paus däremellan.
  Förra veckan var det endags retreat. Lyssnade på Birgitta som pratade om just detta: andas in, andas ut och så paus. Vi "hämtar andan" mellan andningen, pausar. Alla tre delar som är lika viktiga. Ta in, ge ut och så vila. Och nu vilar jag. Jag bara vilar.
  För tiden som gått, som försvann och glömts bort. För allt som inte går att bära eller kontrollera. För maktlösheten som är orubblig. För tiden som rusar på, tider som varit och som inte kom. Längtan att färdas långt. Här ifrån. Maktlösheten som rinner över. Hela mig. Det behöver jag paus ifrån så därför andas jag. In, ut och paus. In, ut och paus. Vilar emellan.

I Hans nåd faller jag, 

Där får jag andas ut

Fin låt, klicka här.

Snälla!

Stannar upp

Slutar

Andas

Finns du kvar?

Står du kvar här

hos mig

Snälla stanna

 
Gud: "ingen kan rycka något ur min hand" 

Jer  43:13

Tystnad

Det har varit tyst nu ett tag. Här på bloggen. Är mycket som händer, många tankar och processer. Som att ha en vacker hemlighet där inne, som är nyupptäckt och som är omtyckt men som jag inte vill dela. Inte berätta. För den är min och den är vacker. Och den behöver vara gömd för att formas och bli stark, ta fäste och ta form. Där inne. Så därför. Tystnad. Apropå tystnad är det stilla veckan nu. Jag går mot korset tar fäste, riktar blicken på Någon som gav allt. 

När knoppar brister

En bit av våren har flyttat in. Tulpanerna står i blom och kommer med liv, något nytt, något stort. Människor rör sig i våra rum och kommer med liv, något nytt, något stort. Våren. Börja om, börja nytt. Det finns hopp. Ljuset kommer igen, starka starka strålar som tränger in. Så ljust att det gör ont. Bränner till inuti. Så ljust att man vill gömma sig. Så ljust och fint och nytt. Det finns hopp- det finns växt. Men visst gör det ont när knoppar brister..

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan 

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra  -

svårt att vilja stanna

                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,

Brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden  -

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

                              som skapar världen.

Karin Boye