Lungfibros

Syret går inte ända ner

Lungorna står på tå

Andningen går svårt

Men DU lever!!

Och du andas

Hjärtat ditt slår

Min allra finaste faster Tina 

Detta skrev jag för ett bra tag sedan men det blev aldrig att jag la upp det här på bloggen.
Nu har det fantastiska hänt. Det otroliga mirakulösa. De känns nästan overkligt. En lungtransplantation. Nya lungor finns i min fasters kropp. Hon andas hon lever helt. 

Tack läkarvård och vetenskap 
men tack också för böner och kraften i det
och tack Tina, hennes starka vilja.

A som i Akeelah

Ännu en vacker film om en flicka som längtar. En flicka som kan vinna hela världen men helst vill gömma sig. Som är rädd för deras skratt och att inte passa in. En flicka som vinner modet och bärs fram. Om att ha förlorat någon man älskar. Om att våga släppa fram de vackra. Inom oss.

"Vår djupaste rädsla är inte


att vara otillräckliga.

Vår djupaste rädsla är

att 
vi är omåttligt kraftfulla.


Det är vårt ljus, inte vårt mörker,


som skrämmer oss mest.

Vi frågar oss själva: 

Vem är jag att vara briljant

storslagen och talangfull?

Men vem är du att inte vara det?


Du är Guds barn.

Vi föddes att manifestera Guds härlighet som är inom oss.


Den är inte bara inom några av oss, den är i oss alla. "

- Marianne Williamson

Gud för dig är allting klart

Har gjort lite sommar pastorspraktik i veckan. Hälsade på en i församlingen i hennes otroligt vackra sommarstuga och trädgård. Fullt av blommor, grönsaker och bär. Fantastiskt! Min dröm, jag längtar. Hoppas på en trädgård en dag. Vi fikade också så klart. Samtalar om livets mörker och skörhet, men även om hoppet i Gud som bär.  "Kan vi inte sjung Psalm 217? Den har jag levt med de senaste året.." Jo de kan vi. Vi sjunger alla tre så gott de går. Med vinden och fågelsången som ackompanjemang. Texten går rätt in och beskriver. Vill att den aldrig ska ta slut.

Gud för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart. 

Mörkret är ej mörkt för dig och i dunkelt ser du mig.

Läk mitt öga, att jag ser hur du är i allt som sker.

Där jag bäst behöver dig är du allra närmast mig.

När min tanke, tvivelstrött, obetvingligt motstånd mött

och ej mera mäktar strid- inneslut den i din frid. 

All din nåd är öppen famn och ditt namn en ljuvlig hamn.

.... (Ps 217)

Min fina Mamma!

Det är så fint att se dig nu. Lugnet och glädjen. Bitarna som hamnat på plats. Det är lätt att glömma och ta för självklart. För något år sedan skulle jag aldrig tro det. Men nu sitter vi här på uteservering och äter middag. Nu mår du bättre i själen och kroppen, cancern på avstånd. Det är skönt. Tack!

Annars har vi haft fina dagar i Värmland med familj och släkt. 
Nu tillbaka hemma hemma i igen, det är härligt. 
Borta bra men hemma bäst.

What Maisie Knew

Igår var vi på fin fint 30 års kalas. God mat. Härliga människor. Sånadär människor som man tycker om trots att tiden går mellan att man ses. En trubadur och så kurragömmalek med B så klart! En härlig gårdag. Imorgon bär de av mot Värmland igen.

Här kommer ett film tips från idag: "What Maisie Knew". En underbar film filmad utifrån sexåriga Maisies perspektiv på världen och livet. Hur allt rör sig runt omkring henne, hur vuxna inte kan hålla sams. Slussar henne hit och dit. Hur hennes mamma ska på turné och hennes pappa flytta till england. Hur hon då och då hittar en trygg famn. Fin film. Om att vara förälder och att vara barn. Om barn som en gåva att vårda, en sällsam gåva.

Vilken kärlek har inte Fadern skänkt oss när vi får heta Guds barn. (1 Joh 3:1)

Vinter OS

Trodde inte att vinter OS skulle göra sådan inverkan på mig. För några år sedan var jag knappt medveten om att det existerade. Men i år har det blivit endel tittande. Och det är en person som alltid fascinerat mig trots mitt föga intresse. Det är Charlotte Kalla, hon utstrålar något. Förra helgen när damerna vann stafetten, oväntat tog guld, satt jag med en av tanterna på äldre boendet och lyssnade på radion. Personerna på radion skrek och skrek, det verkade som att Kalla låg efter så plötsligt skriker de att hon leder. Och att tjejerna tagit guld. Mina tårar trängde på i ögon vrån. Det är något med den där kampen. Det där med att komma först över mållinjen och att göra det tillsammans. Ibland är livet verkligen en kamp och man kämpar och kämpar i ingenmansland men tillslut får man också en belöning. Ibland så ljusnar det till. Som Kallas tränare sa: hon har ett krigarhjärta. Inte ett sånt där hjärta som vill kriga och slå ner andra. Nej, ett hjärta som kämpar, som inte ger upp och som har en enorm massiv kraft inom sig. Som bara öser på och fortsätter. Kämpa. Trots allt. Trots motgång. Trots underläge. Som fortsätter och hamnar först.


Och då skall sådana som är sist bli först, och sådana som är först skall bli sist. (Luk 13:30)





...men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet (Fil 3:13)