Skrivkramp. Vad skriver man? Vad säger man? Vad känner man? När ens mamma fått cancer, "lite cancer i bröstet du vet" som hon uttrycker det till sin vän pizzabagaren. Han som vi möter utanför sjukhuset (under rökpausen) och som frågar hur det är, berättar om sin fru som också har bröstcancer. Mamma ger hoppfulla ord...
Jag vet inte vad man säger eller skriver. Men jag vet att hon är stark. Och när jag hör hennes röst i telefonen vill jag åka dit nu nu nu. Men hon måste gå sin egen väg. Hon har sina egna steg att ta. Jag kan "bara" gå bredvid. Och vi kan stå runtomkring och stötta och heja och viska. Du är vacker, du är stark!
Hon är stark, starksvag som Paulus. "I svagheten blir kraften störst", skriver han. Och ja, hon är en av dem där kraften blir som störst, mitt i svagheten.
Jag förundras ändå. Förundras över att människor bryr sig. Att människor räknar in henne i sitt kontaktnät. Förundras över omtanken. Över B som bara finns där. Jag har inte varit med om det tidigare, på det här sättet. Tack!
Och jag. Vad är jag i allt det här, en liten starksvag rädd skit. Som står stadigt och går bredvid. Hejar på!
Promenad bilder från Lene
Ansiktsuttrycket när hon stannar upp och lyssnar på musiken,
sittandes på sjukhussängen med hörlurarna från iphonen i öronen.
Tack för besöket säger hon och tack för den fina musiken.
Vilken fin dotter din mamma har som stöttar och tröstar! Det är inte så bara att gå bredvid... och vi får finnas till vid sidan om och be.
SvaraRaderaFina bilder, den där ladan är vacker på nåt sätt.
Kram
Vad fin du är =) Ja absolut. Visst är den vacker. KRAM
Radera