Döden är så tyst. Inga ljud. Ingenting. Inget att studsa mot, konfrontera, ingen som möter eller hugger. Ingenting. Tårar som faller ut i evigheten. Tomt och ingen som svarar.
Tyst. Alldeles för tyst. Du som var så full av liv och full av prat. Full av allting. Full av oro funderingar tankar och skratt. Full av liv. Jag saknar det. Jag saknar hela dig. Med allt vad de innebar. Friskhet och sjukdom, skratt och gråt. Det som smalt ihop till ett du.
Tyst. Så tyst. På alla håll och kanter. När vi fyller år, när vi gifter oss, döps, konfirmeras, får ett barn, då ska vi fira. Då delas glädjen med presenter och kort som trillar ner i brevlådan. Några buketter blommor. Men när sorgen är nära. Så blir de bara tyst. Alldeles för tyst. Inga blommor, inga kort. Ingen som vill dela? Vi vet kanske inte vad vi ska säga? Kanske blir det obekvämt. Situationen och stunden är svår att finna. Men åh vad de bär att få en hälsning. Vad det värmer med en handling som sträcker sig ut över det vanliga. Som handlar där jag inte kan. Som går ett steg längre. Som helt enkelt bryter tystnaden.
Snälla var inte så tyst. Snälla bryt den gärna. Bryt tystnaden. Den är för stor nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar