Våga finnas

Vet inte varför, men just nu är jag väldigt faschinerad av kvinnor och deras/vår styrka och kraft. Kollade på Greys Anathomy i onsdags. Av någon anledning gråter jag varje gång jag ser ett avsnitt... Meredith och Yang var i fokus. De var starka och modiga. De gjorde det de ville och trodde på sig själva oavsett motstånd och omständigheter. Rörande. Kvinnor, de som ger av sin omsorg och sitt engagemang till jobbet. De kloka mammorna, de som pusslar ihop, ger allt till sina barn. De mjuka, starkasköra kvinnorna. De starka. Inte mesiga. Inte töntiga. De starka!

  Men kanske skulle vi behöva lite mer Zlatan i oss? Lite mer tro. Kasta oss bakåt, trots att vi är flera meter från mål och det är i princip omöjligt, sikta på bollen och TRO att den går in. Och det gör den. Det gör den! Våga bara, tro att det går. Att den går in. Att du kan. Att du får. Får finnas, för du är super! Banka oss på bröstet. Här är jag! Jag finns och jag är grym!

Jag vill finnas. Jag vill tro. Utan skam och ursäkter. Jag existerar här och nu, precis som du. Och jag är grym! Jag är bra på att: dansa, skratta, gråta, bry mig, se, fundera, vara modig, laga mat, hoppa, måla, sjunga, skriva, hur grym som helst är jag. Alldeles fantastisk! Precis som du! 

"Zlatan målet"

Utställning av tonåringar inne i Juneporten

Solig lunch promenad

Det har hänt något 

Det hänger något framför dina ögon 

Något som gör att du inte ser klart

Allt grumlar sig. 

Det blir suddigt och du ser inte

 Du ser inte hur vackert allting är 

Hur vacker du är

Det fina går inte in 

Sanningen 

Ta bort slöjan, lyft undan den 

Och du ser 

Ser det fina i dig 

Och jag kan hjälp dig, 
om du glömmer 

om den ramlar tillbaka igen 

Säg bara till, så ska jag hålla undan den 

För du är vacker

 och dina ögon är de klaraste 

och vackraste

jag sett

 Slöjan är bara skit 

Du behöver den inte 

Du behöver den inte