Upp till kamp!

På väg hem, tillbaka. Spänningarna släpper på bussen. Det gör de faktiskt. Lämnar skitcancern i Karlstad och åker hem. Tänk om det funkade så? Att man kunde åka ifrån det bara så där, med buss.  Hm… Det finns kvar ändå, går inte att åka ifrån. Den sitter där i kroppen. Doktorn sa att hon ska få en aggressiv behandling. Sån där aggressiv som slår ihjäl det elaka onda.  Som går hårt ut. Go for it! Upp till kamp. Ni ska döden dö. Heja doktorn, jag tror på dig, måste tro, du har livet i dina händer. 

  Hon kan inte ta någon buss. Hon kan inte lämna. Det är hennes skitcancer. Det är hon som lever med det. Vi andra kan heja, hoppas och tro. Resten är i någon annans händer nu. Någon annans.