Det var när mamma fick cancer som jag märkte det. Märkte skillnaden mellan psykisk och fysisk sjukdom. Skillnaden i skam. Hur plötsligt det blev enkelt att berätta om min mammas bröstcancer och andra förstod. Hur andra brydde sig och ville veta. Och hur jag med trevande steg försökte även dela med mig om hennes psykiska sjukdom och hur andra förblev tomma fågelholkar med fåordiga svar. Hur tomt och tyst det blev när orden kom ur min mun. Hur jag inte längre hade stödet, människorna runt omkring. Jag stod där ensam igen att bära det svåra farliga ärftliga smittsamma. Nästan som att ens prata om det smittar. Nej det håller vi oss borta ifrån. Långt borta, sådant där farligt främmande kan vi inte ta i och du, du som är så nära. Du vet väl att det är ärftligt? Du vet väl att det hemska kan hända dig, att det är viktigt att du är försiktig, tar hand om dig själv, hur känner du dig? Är du stabil? Helt plötsligt ensam och nersmittad av ”smittan” som ingen vill ta i.
Här är bara jag. Står upp stadigt. På klipphäll. Allt stormar far och flyr. Men här står jag stadigt. Kvar. För detta är inte jag, inte mitt att bära. Smittan finns inte. Och skammen som osar runt omkring mig är stoff som blåser bort. Nu räcker det. Nu räcker det med skam, ovisshet, hemligheter och frågor. Nu räcker det. Har iallafall förstått en sak. Att det finns en skillnad mellan olika sjukdomar. Vissa "får" man prata om andra inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar