I söndags var jag som sagt lite deppig efter min predikan. Och kände verkligen att jag behövde en uppmuntran av Gud på något sätt. När jag sedan kliver ut på gatan på söndagskvällen så är det första jag får se på himlen en stor stor regnbåge. Den sträcker sig långt över skyn. Jag blir så glad och hoppfull. Regnbåge ser man ju knappt en eller två gånger om året. Tack Gud!
Och när jag cyklade in till stan igår så fick jag en känsla av att jag så gärna skulle vilja träffa en särskild person. Medan jag är på stan tänker jag inte mer på det. Men på hemvägen när jag cyklar genom Liljeholmsparken så träffar jag på just den personen! Och hon hade saker att säga till mig och jag saker till henne. Tack!
På hemvägen tänker jag än en gång på min predikan. Det känns bättre men det skulle fortfarande vara skönt med en ytterligare uppmuntran på något sätt. När jag kommer hem så kikar jag i brev inkastet och ser att det ligger ett litet vykort där. Det är en dam i församlingen som har skickat det, hon tackar mig för en härlig predikan i söndags.
Ah tack Gud! Du förser. Ibland tycks Du vara helt tyst, man ser och hör ingenting.
Men ibland så tycks du verkligen "leverera". Tack!
Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta?
Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? ...
Ty er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta.
Sök först Hans rike och Hans rättfärdighet,
så skall ni få allt det andra också. (Matt 6:31-33)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar