Vinter OS

Trodde inte att vinter OS skulle göra sådan inverkan på mig. För några år sedan var jag knappt medveten om att det existerade. Men i år har det blivit endel tittande. Och det är en person som alltid fascinerat mig trots mitt föga intresse. Det är Charlotte Kalla, hon utstrålar något. Förra helgen när damerna vann stafetten, oväntat tog guld, satt jag med en av tanterna på äldre boendet och lyssnade på radion. Personerna på radion skrek och skrek, det verkade som att Kalla låg efter så plötsligt skriker de att hon leder. Och att tjejerna tagit guld. Mina tårar trängde på i ögon vrån. Det är något med den där kampen. Det där med att komma först över mållinjen och att göra det tillsammans. Ibland är livet verkligen en kamp och man kämpar och kämpar i ingenmansland men tillslut får man också en belöning. Ibland så ljusnar det till. Som Kallas tränare sa: hon har ett krigarhjärta. Inte ett sånt där hjärta som vill kriga och slå ner andra. Nej, ett hjärta som kämpar, som inte ger upp och som har en enorm massiv kraft inom sig. Som bara öser på och fortsätter. Kämpa. Trots allt. Trots motgång. Trots underläge. Som fortsätter och hamnar först.


Och då skall sådana som är sist bli först, och sådana som är först skall bli sist. (Luk 13:30)





...men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet (Fil 3:13)