Kan inte låta bli och säga det, men varje gång jag odlar något på balkongen eller i mina små krukor i köksfönstret så blir jag lika imponerad. Hur det där lilla lilla fröt som ser helt hjälplöst och litet ut kan börja gro. Sticka upp ur jorden som något litet litet grönt och sen fortsätta allt eftersom att växa mer och mer. Sen en dag så står de där: basilikan, citronmelissen och persiljan helt självklara. Inget konstigt med det. Som bortglömt att de en gång var små frön.
Att växa, ibland tar det tid. Lång tid. Och man väntar och väntar. Knopparna verkar vilja vänta. Ibland går det snabbt. Som en explosion, en blomma i blomning. En pion som nuddar vatten och bladen spränger ut på en gång. Oväntat och förvånansvärt vackert. Så kan det vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar