Den senaste hösten och våren har varit ganska mastiga för mig. På olika sätt. Flera av mina nära har brottats och brottas med sjukdom och med livet. Däribland min mamma med sin bröstcancer och sin psykiska sjukdom. Livet är verkligen skört. Men jag har under den här tiden påmints om en sak: att Gud lovar mig att gå med i allt. Gå med i det som smärtar, i det som tycks hänga i en tunn tunn tråd. I det mörkaste mörker. Mitt där står ju Han och säger: Jag lämnar aldrig dig. Och desamma gäller i det allra lyckligaste. I det som får hela magen att bubbla av skratt, där står Han också. Gläds till tårar så hela kroppen blir varm. Lämnar aldrig. Han har inte lovat mig ett enkelt bekymmers fritt liv men Han har lovat mig det, att gå med i allt.
Livet går upp och ned i en salig blandning helt enkelt. Mer kommer det väl bli med åren. Det vet jag inte mycket om. Men en sak vet jag och det är att jag aldrig släpper Dig. Och om det av någon anledning skulle bli så då vet jag att Du håller mig hårt i Ditt grepp. För jag är Din och Du är min. Ditt ljus lämnar aldrig aldrig mig. Hur mörkt (eller ljust) det än blir.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar