När beskedet du fått
från återbesöket hos doktorn var inte det som vi ville ha… Inte så positivt och enkelt. Ytterligare ovisshet och rädsla. Jag blir sur och arg. Fräser
och blir irriterad. Ansträngt men vänligt slänger jag på telefonluren. Hjärtat bultandes. Sen ringer jag upp dig igen. För att jag älskar dig och blev rädd. Hur vänlig du
låter och jag frågar vad du gör ”Jo jag diskar lite här hemma och så tänker jag
på dig, tänker på att det måste vara tufft för dig också med allt det här.” Och
rösten spricker. Tiden stannar och tårarna rinner. Avståndet minskar. De 40
milen försvinner. ”Men vad som än händer Jennie så vet vi att vi älskar
varandra! Och om det händer så händer det inte på en gång. Imorgon. Vi har tid på oss. En dag i
taget.”
Ja mamma. En dag i taget. En stund till. En väntan till. Och jag vill ge dig allt. Hela världen.
Hur sur jag än kan låta och hur trött jag än kan bli på dig så är det inte samma sak som att jag inte tycker om dig. Tvärtom. Jag älskar dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar