Du tog oss med storm!

Det är något nytt. Något jag aldrig varit med om. Inte på det här sättet. Inte så här vackert och kärleksfullt, starkt och skört på samma gång. Allt. Så nytt och konstigt. Så naturligt och självklart. 

Du tog oss med storm Elise. Vi visste inget, var inte beredda. Vem är det? (på det man vet inget om) Det enda jag vet är att vi älskar dig otroligt. Att du är det vackraste jag sett och att jag ska göra allt för dig, för ditt bästa. Du är så viktigt för mig. 

Så kom du till oss Elise med buller och bong efter väntans tider. Tog oss med storm. Så tyst så stilla alldeles naken och skör. Helt utan skydd och masker. Så opresterande och ovetande. Bara varande. 

Du lär mig mycket redan. Om att bara vara, andas, leva och finnas. Lär mig om min förälders (Gud) stora kärlek till mig. Gud som kallar oss sina barn. Hur stor är inte den kärleken då? Till oss. Jag tror vi tar Gud med storm. Precis som Elise gör med mig från topp till tå, till och med ännu mer. Vi är Guds älskade. Bara genom att andas, leva och finnas. 

Så får min nya lilla familj inslutas i Guds stora. 

Så är detta början på något nytt. Och jag insuper varje bit.

(1 Joh 3:1) Vilken kärlek har inte Fadern skänkt oss när vi får heta Guds barn. Det är vi.  

Lungfibros

Syret går inte ända ner

Lungorna står på tå

Andningen går svårt

Men DU lever!!

Och du andas

Hjärtat ditt slår

Min allra finaste faster Tina 

Detta skrev jag för ett bra tag sedan men det blev aldrig att jag la upp det här på bloggen.
Nu har det fantastiska hänt. Det otroliga mirakulösa. De känns nästan overkligt. En lungtransplantation. Nya lungor finns i min fasters kropp. Hon andas hon lever helt. 

Tack läkarvård och vetenskap 
men tack också för böner och kraften i det
och tack Tina, hennes starka vilja.

Tänk om...

För en månad sedan ungefär kunde man läsa att Robin Williams tagit livet av sig. Det visar sig att denna framgångsrika man som betytt så mycket och berört så många hade ett mörker inom sig. Ett mörker som vi inte hade en aning om.

Det satte igång tankar i mig. Tänk att det finns så mycket vi inte vet om varandra (särskilt inte om en Hollywood stjärna på andra sidan atlanten, men ändå). Det är så mycket som finns i det fördolda. Så mycket som vi gömmer. Och tänk om det kunde sluta. Tänk om vi kunde sluta dölja och gömma oss bakom fasader (hur de än ser ut). Om vi gömmer oss når ju inte syret fram och det mörka blir större än det behöver vara. Men om vi berättar så händer något. Då strömmar ljuset in och mörkret tappar sitt grepp. 

Jag blev så glad när jag för ett tag sedan på första sidan i Aftonbladet läste om Cecilia Forss och Paul Jerndal som skapat filmen Indigo. De berättade öppet om deras psykiska ohälsa och uppmanade andra att göra desamma: att sluta gömma undan och låta det vara något skamligt (se: #otillräcklig). I morgonsoffan på TV4 berättar Molly Sanden naturligt och enkelt om sitt kroppskomplex och erfarenheten av att blivit mobbad för sin kropp. På sommarkväll i SVT berättar två kvinnor om den nya serien "Djävulsdansen" som handlar om beroende, medberoende och de farliga i det. Är det så att Sverige håller på att förändras? Är det så att det finns människor som vill att det där hårda skalet ska förändras till något annat? Tänk om vi kunde sluta gömma, dölja, skämmas och börja finnas.

Och ännu mer tänk om. Tänk om kyrkan kunde vara den platsen. Tänk om vi kunde vara platsen där man faktiskt vågar vara sig själv fullt ut. Där man kan glänta på den där luckan som skrämmer. Luckan av skam, sjukdom, lögn, avundsjuka, missbruk, längtan, drömmar och vilja! Tänk om… Tyvärr vet jag att det inte alltid är så. Många upplever motsatsen och säger att det är svårt att vara ärlig i kyrkan. Men tänk om..

Tänk om vi kunde göra som Jesus. Vara öppna. Sluta tystna och täcka över. Ta ur bjälken i mitt eget öga innan jag tar ur flisan i min broders eller systers. Berätta. Lyssna. Se och bara älska. Bryta mörkrets bojor  och ta oss friheten att vara människor.

Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det (Joh 5:1).

Gud finns överallt

I söndags var jag på Gudstjänst i en syrisk ortodox kyrka i Stockholm. Det är häftigt att kliva in en kyrka där allt är främmande och samtidigt så bekant. Språket, kläderna, rörelserna, sångerna, kulturen allt är annorlunda. Och lockelsen finns att se på det med främmande och frågande ögon. Så börjar jag be med i bönerna, lyssna och se det som händer. Så förundras jag över allt det vackra och respektfulla. Så möts vi efteråt öga mot öga, den ståtlige och respektingivande prästen och jag. ”Vad betyder församlingen för dig?” frågar jag. Han svarar snabbt och självklart medan hans röstläge förändras: ”Församlingen är mitt allt, mitt hjärta, de är mina käraste, mina barn, jag vill och måste tjäna dem… ” Orden går rätt in och är så bekanta, mina ögon tåras. Mot slutet av intervjun tar jag mod till mig och frågar om jag får be för prästen. Han tackar ja och ger mig ett visitkort med guldkant så jag vet hans namn och kan fortsätta be för honom varje dag. Jag börjar be högt lite trevande medan tolken översätter ord för ord. Vi ber tillsammans. När jag avslutar kikar jag försiktigt upp mot honom och då är det hans ögon som tåras. Här möts vi. Här finns inga gränser som hindrar. Här är inget främmande. Här är Gud.

Skynket dras bort framför altaret

Altaret

..där Guds ande är, där är frihet. 

(2 Kor 3:17)

Gud är stor

Jag har utmanats  i min bild av Gud den senaste tiden. Har påmints om hur stor Gud är, mycket större än vad jag vågar tro ibland. Saker sker som jag inte tror ska ske. Någon säger precis det där jag behöver höra. Något oväntat otroligt händer. Någon viskar i mitt öra: "jag finns, jag ser dig och är med dig i allt".

Inget är för underbart, häftigt, vackert för dig för att du inte ska kunna utföra det, bära det och vara i det. Inget är heller för mörkt, tungt, jobbigt för dig för att du inte ska vara mitt i det, känna det och vara i det.Du är stor Gud! Allt ryms i dig. Ingenting är för vackert eller svårt för dig. Inget för litet eller stort. Jag vill våga tro det ännu mer. För du är stor!

Mitt första surdegsbröd från grunden! Ingenting är omöjligt =)

A som i Akeelah

Ännu en vacker film om en flicka som längtar. En flicka som kan vinna hela världen men helst vill gömma sig. Som är rädd för deras skratt och att inte passa in. En flicka som vinner modet och bärs fram. Om att ha förlorat någon man älskar. Om att våga släppa fram de vackra. Inom oss.

"Vår djupaste rädsla är inte


att vara otillräckliga.

Vår djupaste rädsla är

att 
vi är omåttligt kraftfulla.


Det är vårt ljus, inte vårt mörker,


som skrämmer oss mest.

Vi frågar oss själva: 

Vem är jag att vara briljant

storslagen och talangfull?

Men vem är du att inte vara det?


Du är Guds barn.

Vi föddes att manifestera Guds härlighet som är inom oss.


Den är inte bara inom några av oss, den är i oss alla. "

- Marianne Williamson